Wermelin - folkbildaren

Stefan Wermelin är en nestor på Sveriges Radio. Hans karriär på radion började under det turbulenta året 1968. Allt sedan dess har hans röst kunnat höras i svenska radioapparater. I och med den omfattande genomgången av svensk popmusik kallat ”Livet är en fest” och programserien ”Svenska ord story” om Hasse och Tage så har Stefan Wermelins goda anseende huggits in i sten för all framtid. I sitt program på P4 som bär hans eget efternamn så spelar Stefan alla sorters musik och berättar historien bakom. Han gör kopplingar mellan låtar och utforskar för många okänd mark. Alltid påläst och med en fängslade entusiasm. Stefan Wermelin är en folkbildare!

Han är också en outtömlig källa på kunskap om rockhistorien. När han såg bilden på Johnny Cash som vi har på förstasidan så kunde Stefan inte låta bli att upplysa undertecknad om historien bakom bilden.
- När Cash skulle spela in konserten på Folsom Prison så var ledningen och vakterna oroliga, och ville egentligen inte, men det blev av, och plattan blev ju en jättesuccé. Det skulle göras en uppföljare på San Quentin, då var alla positiva och glada minsann, och fängelsedirektören frågade innan konserten om inte fotografen kunde ta en bild som dirren kunde ha på kontoret.
“Jovisst”, sa Cash, och när bilden knäpptes så gav han fingret. Den har en viss laddning, bilden.

Det är sådana här saker som gör att vi gillar Stefan Wermelin.

Av: Magnus Gustafsson

Hur kommer det sig att du hamnade på Sveriges Radio?
- Min kompis Tåtte behövde någon som hoppade in och ringde skivaffärer för Kvällstoppen, den tidens försäljningslista. Började våren 68. Tåtte och Klas Burlings program lärde mig för övrigt allt i början. Vi var inte så många musikbitna på ungdom då, förutom Kjell Alinge och Lennart Wretlind, (hjältar) så jag fick chansen att börja göra inslag, så småningom program.

Du har ett radioprogram som bär ditt namn. Vad är tanken med Wermelin?
- Samma som de program jag alltid velat göra, spela musik som inte hörs så mycket annars.
Ge grunderna för dagens musik, och gärna hitta samband. Det var inte ens jag som namngav programmet, jag tror det var Pia Kalischer.
- Jag vill jävlas lite med lyssnarna och säga att det här behöver ni höra. Det är roligare att spela gammal bluegrass för en hårdrockare och afrikansk hiphop för en sextiotalsdiggare.
Fel musik till rätt människor.

Wermelin verkar bygga mycket på associationer. En låt kopplas till en annan och så vidare. Hur många timmar ägnar du åt research i veckan och var hittar du startpunkten så att säga?
- En fråga som jag ständigt undrar över själv. Det brukar börja med att jag hör eller påminner mig en låt, och den ger nästa, och så är det klart. Många pratar nedlåtande om associationsradio, typ knyta inslag till musik, jag låter musiken, och då ofta texten, styra musikvalet över åt ett annat håll. “And now, for something completely different.”
- Vad jag oftast undviker är direkta journalistiska kopplingar, att det var femton år sedan någon dog eller någon som fyller år, det skulle snabbt fylla alla program.

Vad tror du public serviceradion gett dig för möjligheter som radiojournalist och skulle du kunna tänka dig att jobba någon annanstans?
- Visst, vilken fri radiokanal som helst skulle ge mig möjlighet att spela Zappa och Blind Willie Johnson och Lambchop och Betty Davis och John Prine och Exuma. Eller hur? Alla kanaler överallt knakar av välblandad och spännande musik av alla årgångar. Eller har jag fel? (Obs, ironi)

John Peel hade en enorm skivsamling som han sparade ihop under åren fram till sin död. Han vägrade slänga något eftersom han var övertygad om att han kanske kunde hitta nästa Elvis i den. Hur stor skivsamling har du hemma och vad lyssnar du på själv?
- Jag har mycket skivor, slutade räkna dem efter ett antal hundra. Å andra sidan känner jag så många som har mycket skivor, så det känns helt naturligt. Frun skulle nog kunna tänka sig att det bars bort en hel del. Men det flödar över just nu, radikal omstuvning krävs. Många hyllmeter blir det .
- Vad jag lyssnar på? Populärmusik från förr och det här: rock, pop, schlager, country, blues, gospe,l “världsmusik”, soul, funk, what ever. “Tröttnar du aldrig på musik?” frågar folk mig. Men då spelar jag bara något annat som “Anything goes” av och med Cole Porter från 1934, en av de bästa texterna någonsin. Just nu lyssnar jag på Black Alien & Dj Soul Slinger. “Modernt” på spanska.

Sveriges Radios skivarkiv är ett av världens största och bästa. Vilken är det största fynd du gjort där nere?
- Varje vecka gör man nya. Det finns sådär 145.000 lps, 170.000 cds, 68.000 singlar och 80.000 stenkakor plus en del annat. Och oftast flera ex av varje skiva, så jag har en del olyssnat.

Lyssnar man på radio idag (och då räknar jag inte in P1) så verkar det mesta handla om att erbjuda förströelse. Dt nog bara Mats Nileskär i P3 Soul som kan tävla med dig när det gäller att förmedla en berättelse på ett sådant sätt att jag lyssnar med stort intresse även fast jag inte har en aning om artisten ifråga. Vad i ligger hemligheten med att göra en bra berättelse och har den här typen av berättande journalistik i radio någon framtid?
- Om den har någon framtid vet jag inte, det verkar inte finnas någon imponerande återväxt.
Det ska handla om så mycket annat än musik. Och spelar man samma låtar hela tiden, så finns det till slut inte så mycket att säga. Det måste nog finnas en lust att berätta om musik, utan att bli för nördig, dra ner på frimärkssamlarkvoten.

- Lära mig nåt om musik. Det finns drösar med oerhört ohörda plattor i världen. Har ni hört Lake? Wermelin om vad som finns kvar att göra

Du har ju också blivit känd för de två stora projekten “Livet är en fest” och “Svenska ord story”. Varför har du valt just dessa två ämnen?
-”Livet…” hade jag funderat på efter att jag hade gjort “Rockspår” 1994, som gick igenom rockhistorien efter BBCs serie “Story of Pop”. BBC gjorde 52 timmar med redaktion och årtals arbete, jag fick göra 104 på ett år. Lite slitigt.
- Mikael Nilsson tjatade på att jag borde göra den svenska rockhistorien, men det var inte förrän 98 som jag hittade rätt projektledare, Per Alexandersson. Och då hörde Staffan Schöier av sig och sa “att den serien ska jag var med på”. Jaha, sa jag som visste att han var en bra tekniker. Att han sedan var en lysande tekniker, producent och allmän ihophållare gjorde inte saken sämre. Vi kom igång alldeles för sent, så Staffan och jag satt inlåsta i en studio hella dagen och kvällen. Varje program tillverkades samma vecka det sändes.
- Staffan kom upp med idén om Hasse och Tage, det var väl hög tid. Vi vill väldigt gärna jobba ihop, och har en drös idéer, det gäller bara att få det berömda arslet ur vagnen.

Du har fått grammis, du har tillsammans med Staffan Schöier skrivt den svenska pophistorien, berättat om svensk humorhistoria och utbildat människor i musikhistoria sedan årtionden tillbaka. Vad har du kvar att göra?
- Lära mig nåt om musik. Det finns drösar med oerhört ohörda plattor i världen. Har ni hört Lake? Det finns plats för ytterligare en rad serier, men om detta just nu, “tyst min mun så får du socker”.

Om du fick välja en enda person att intervjua vem skulle det vara och varför?
- Den ende jag verkligen skulle vilja intervjua är Bob Dylan. En lång jävla intervju i lugn och ro. För att gå igenom hans musikhistoria.