Tidningen Sex

Det finns få publikationer i svenska tidningshyllor idag som är värda sitt pris. Sex är ett undantag. Med djuplodande intervjuer i sin allra enklaste fråga/svar-form så har Ika Johanneson och hennes redaktion hittills gett ut åtta nummer av tidningen Sex. Förra året fick de desutom priset Årets tidsskrift. Detta trots att den inte har haft speciellt stor upplaga eller någon pappa Bonnier som hållit den i handen. Dessutom kommer den bara ut två gånger om året. Det är rätt tufft om man tänker efter.

 

Och därför gillar vi Sex!

Tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare Ika Johannesson tog sig tid efter en välbehövlig post-Sex-semester att svara på tio frågor.

Av: Magnus Gustafsson

Vad var det som saknades i den svenska tidningshyllan som fick dig att starta tidningen Sex?
- Vi, jag och art directorn Vejde Gustafsson, saknade en tidning som publicerade raka samtal, intervjuer i fråga/svar-form, där intervjuobjektet stod i centrum. Just då var alla populäkulturtidningar fulla av topplistor, recensioner, artikelsvep och den personcentrerade journalistiken var på sin topp. Det var otroligt tröttsamt. Vi älskade de amerikanska fråga/svar-tidningarna Index och BB Gun och bestämde oss för att kopiera dem. Sedan blev Index tyvärr dålig och nu har den precis lagts ned.

Damen på Pressbyrån tittar misstänksamt på mig varje gång jag köper tidningen. Varför heter tidningen Sex?
- Vi hade väldiga problem med att komma på ett bra namn som inte lät övercoolt, stiliserat eller helt enkelt fånigt. Tidningen var väldigt nära att få heta Fukt eller något likaledes astöntigt. En sen natt i ren desperation satt vi och försökte hitta en röd tråd i allt vi gillar och vill skriva om. Det vi kom fram till var att all musik, konst och film vi dras till har en känsla av nödvändighet och hänryckning. Det finns en rå drivkraft i det - och när vi kokade ner den känslan så kom vi fram till att det finns likheter med Sex, samma sätt att kasta sig ut och ge sig hän. Det låter ju extremt fånigt såhär när man pratar om det, men just då kändes det som ett genidrag. Vi började ha Sex som arbetsnamn och ju fler vi berättade det för desto mer övertygade blev vi om att det var det rätta namnet. Idag är jag ganska trött på att den heter som den gör, men det är lite sent nu.

Tittar man på vilka skribenter som medverkar så känns det som de alla tillhör en speciell generation journalister som kanske hade sin början med Andres Lokko, Jan Gradwall och i viss mån Fredrik Strage i mitten på 90-talet. Vad är det som utmärker den här “nya” generationens kultur- och musikjournalister?
- Det påståendet innebär ju att alla dagens popkulturskribenter härstammar från Lokko och Gradvall, vilket inte stämmer. Båda två är fantastiska journalister som haft skrämmande stort inflytande, men jag tycker snarare att Sex form är motsatsen till den sortens popkulturjournalistik de har skapat. Och vad gäller de som skriver för oss så inkluderar de alla från Lokko själv, snart fyrtio, till skribenter under tjugofem år, vilket borde innefatta tre olika generationer. Det som är gemensamt är väl förhållningssättet, men det fanns ju knappast någon väg tillbaka till tramset efter att man väl börjat ta popkulturen på allvar. Eller vad var frågan?

Vad fick dig att börja skriva och har du någon eller några andra skribenter som förebilder?
- Jag har alltid skrivit, men aldrig varit speciellt ambitiös. Jag gjorde en fusktidning som åttaåring, Spydiga Nyheter, och skrev deckare i skrivböckerna i lågstadiet, men jag skulle hellre dött än att vara med i någon skoltidning eller ens skriva dagbok. När jag var nitton så sökte jag till alla olika universitetsutbildningar för att se vilket reservnummer jag skulle hamna på. På läkar-, jurist- och ekonomlinjen handlade det om fyrsiffriga nummer, på journalistlinjen kallades jag till intagningsprov och kom in som fjärde reserv. Jag hatade skolan ända tills andra terminen och den så kallade landsortspraktiken, när man hade två veckors praktik på en landsortstidning. Jag var på den nu nedlagda ÖrebroKuriren och när jag skrivit ut mitt första uppdrag, ett reportage om ett gesällprov för konditorer, så var jag euforisk. Sedan var saken klar. Jag hade aldrig haft några direkta förebilder eftersom jag aldrig drömt om att bli journalist och än idag har jag svårt att nämna någon speciell. Om det ska vara någon svensk så är det Karin Magnusson, framför allt för hennes intervjuteknik.

Ni intervjuar väldigt olika sorters människor. Hur bestämmer ni vilka ni ska ha med? Vad har de gemensamt?
- Det är svårt att förklara, inte minst för de som mailar idéer till mig. Allt handlar om vad jag är intresserad av, vad min magkänsla säger. Och det är viktigt att intervjuerna är relativt exklusiva eftersom vi kommer ut så sällan. Det måste finnas en anledning att köpa just oss. Även om jag inte är speciellt intresserad av någon kan en intervju kvala in på att journalisten brinner för personen och jag fattar att det kan bli ett bra samtal. Det här blir ett luddigt, intetsägande svar, men jag har väldigt svårt att förklara vad jag är svag för, det finns så många faktorer som spelar in. Aktualitet, vad man ska prata med personen om, ålder, nationalitet. Många intressanta personer kan till exempel ryka på att de är medelålders, vita, amerikanska män - en överrepresenterad genre i tidningen.

- Jag vill att man ska ha blivit inspirerad och glad och intresserad och känna att man upptäckt något nytt. Ika om vad Sex ska göra med läsaren

Grattis till priset Årets kulturtidsskrift. Hur kommer detta att påverka tidningen i framtiden?
- Tack! Det kändes gött. Jag vet inte hur den kommer att påverkas ännu. De direkta effekterna är att vi har dubblat upplagan på prov till 7 000 exemplar och finns i 500 Pressbyrånbutiker från och med det här numret. Sedan får vi utvärdera och se hur det gick. Det vore ju roligt att expandera, men jag vet inte om jag orkar. Vi gör tidningen på kvällar och helger och den tar bara mer och mer tid, även om det är roligt också.

Idag känns det som det finns väldigt många svenska tidningar men trots detta är det få som är riktigt bra. Och ännu färre som inte ges ut av en stor koncern. Vad var det svåraste med att starta en tidning som Sex?
- Ekonomin och energin. I början är allt roligt och man orkar jobba nätterna igenom utan att få betalt. Men sedan sväller tidningen och ingen vill jobba gratis längre, vilket är förståeligt, och helt plötsligt måste man sälja en massa mer annonser för att få ekonomin att gå runt och pressen blir ännu hårdare på att tidningen ska vara grymt bra eftersom fler och fler bryr sig om den. Det sistnämnda är ju ett lyxproblem förstås, men problemet när man startat i liten skala och vuxit snabbt är att organisationen fortfarande är pyttig. Jag säljer annonser, håller i distribution (med benägen hjälp av pappa), ekonomin och bestämmer innehållet och redaktörar texterna. Det är kul, men samtidigt skitjobbigt. Sedan kommer tidningen ut och jag glömmer bort allt jobbigt och ser fram emot nästa nummer. Fast jag brukar inte gnälla så mycket över det - vi har ju egentligen haft en otrolig tur och haft få motgångar, om några alls. Jag väntar fortfarande på den stora Sex-backlashen och att jag ska bli förlöjligad i Nöjesguiden.

Att bara ge ut två nummer om året gör ju att det kan bli svårt att etablera tidningen i folks medvetande. Varför så få nummer?
- Vi hinner inte med flera.

Vad vill du att man som läsare ska ha upplevt efter att ha läst Sex?
- Jag vill att man ska ha blivit inspirerad och glad och intresserad och känna att man upptäckt något nytt. Sedan ska man surfa in på Amazon och beställa alla böcker och skivor som vi skrivit om och förhoppningsvis älska dem lika mycket som vi gör.

Om du måste nämna en annan svensk tidning, alltså inte din egen, som du tycker är bra vilken skulle det vara och varför?
- Valda delar av Litkes, Arena och Gringo kan ge mig både mindervärdeskomplex och inspiration.