Memento Mori

Av: Magnus Gustafsson
Jag går med Stefan Wistrand mot stadsdelen Söder i Eskilstuna. Det är en av de där första riktigt kalla dagarna i november och solen är på väg ner under horisonten. Vi går efter en av stadens större genomfartsleder och ner under järnvägsspåren på väg hem till Tom Holmlund. Stefan spelar saxofon och Tom sjunger och spelar gitarr i Memento Mori. Ett band som under sin storhetstid på 80-talet tävlade med band som Imperiet i popularitet om man ska tro musiktidningen Schlager. Tom bor i ett hus som faktiskt liknar Flat Iron Building i New York. Vi går runt huset och ringer på porten för att bli insläppta.

Tom Holmlund möter oss innanför dörren och frågar nästan direkt om vi vill ha espresso, cappuccino eller café latte. Koffein verkar vara Toms stora passion i livet förutom musiken och fotograferandet. Jag ser mig omkring i sekelskifteslägenheten. Det är högt i tak och rummen domineras av Toms fotografier, djurskelett samt bokhyllor med enormt mycket böcker och cd-skivor. Jag blir avundsjuk. På stereon spelas Miles Davis ”On the corner” i den remastrade lyxutgåvan i plåtask som släpptes nyligen. Stefan tittar med hungrig blick på den och säger sedan lite förläget att det här nog blir hans julklapp till sig själv.

Kaffet kommer in och de två herrarna sätter sig i soffan mitt emot mig.

Tänker man på Eskilstuna och musik så tänker nio av tio utan att tveka en sekund på Kent som av en enig musikjournalistkår utnämnts till Sveriges största rockband. Om det kan man tycka vad man vill. Men att tro att Eskilstunas enda bidrag till svensk musikhistoria består av Jocke Berg och hans kompisar är att förneka att staden redan i början av 80-talet genererade ett av landets mest uppskattade postpunkband. Memento Mori. Bandets karriär gick oerhört bra under flera år men 1990 så somnade Memento Mori in. Det var ingen våldsam splittring utan snarare så stannade allting bara av och medlemmarna skiljdes åt. Tills nu.

Hemma hos Tom. Fredag 16 november kl 16:20
Berätta om Memento Mori. Hur skulle ni beskriva bandets tillkomst och bakgrund?
Tom: Det började som ett punkband. Men vi sökte andra vägar. Vi ville komma längre än punkens enkelhet. Vi tyckte ju om att dansa. Så det föll sig naturligt att försöka mata in det också utan att för den skull bli synthare eller disco som man helst inte ville beröra på den tiden.

Vad lyssnade ni själva på under den tiden?
Tom: Det var ju The Clash, Gang Of Four, Talking Heads, The Birthday Party. Det var mycket sånt.

Kan du beskriva musiken?
Tom: Vad svårt. Vi utvecklades och sökte vårat eget språk. Och att införliva våra influenser utan att bli allt för uppenbara som tyvärr många andra band blev när de försökte låta som sina förebilder. Men vi hittade en egen väg och lyckades baka in det på något sätt. Att vi sedan sjöng på svenska gjorde det hela lite mer regionalt.
Stefan: Det är lite intressant för jag tror att det hänger ihop med vilka personer som sedermera blev med i bandet. Det var ju inte så att vi lyssnade på samma saker. Vissa saker hade vi gemensamt men så spretade det ju iväg åt alla håll. Det fanns ju dom som lyssnade på mer kommersiella grejer. Men allt det här bakades in i den här enheten och det var där tror jag som identiteten uppstod. För många i andra band lyssnade på samma saker och då kunde man klart säga vilket band medlemmarna var inne på. Men vi spretade som sagt. Och då blev det något eget.
Tom: Så hade vi det här etniska ådran som jag alltid har försökt ha med. Den afrikanska musiken. Den arabiska musiken. Sådan musik. Trummusik på alla sätt och vis.

Hur skulle ni beskriva musikklimatet i Sverige på den tiden, den första halvan av 80-talet?
Tom: Det är ganska intressant egentligen för det var en helt annan tid. Sverige var ett underutvecklat land. Det fanns ju dom som var riktiga kändisar men de var ju inte ens i våran sfär. De största då på ”alternativscenen” var väl Imperiet men de var ju inte stora egentligen de heller. Och Ebba Grön blev ju egentligen större tio år efter att de lagt ner. Så klimatet var helt annorlunda mot idag. På både gott och ont. Att vi föll in i den här alternativa världen gjorde att vi växte som band och människor. Att ge och ta. Det fanns ett kompisskap i musikvärlden.
Stefan: När det gäller spelställen så byggde det vidare på det som fanns under 70-talet då de ställen som startades av den progressiva musikrörelsen togs över av punkarna och de fortsatte en bit in på 80-talet så det fanns ett nätverk av spelställen. Ideellt drivna. Jag ser inte så mycket av det idag. Det är möjligt att det finns men det känns ändå inte som samma sak.
Tom: Ja det var ju den här mänskliga och varma attityden. Sen stötte man ju på den här egofixerade tråkiga biten av musikbranschen. Den humanistiska biten föll bort i vissa delar kan jag trycka. Det blev ett kallar klimat. Kallare och tråkigare. Men samtidigt kan jag se lite av den här proggiga attityden på sina ställen även idag.
Stefan: Det handlade om att göra det själv då. Man gjorde allting på egen hand. Och man kände att man hade kontroll på grejerna. Det var ju det som hände när vi hamnade på skivbolaget MNW och vi förlorade kontrollen. De var sega. Men det kan alla vittna om som låg på MNW på den tiden.
Tom: Dom kändes lite som AMS-arbetare. Dom satt där bara för att de måste på något sätt. Det var den attityden. ”Måste vi göra det här” liksom.

Men det kan jag känna idag när det är fler och fler artister som startar egna skivbolag. Att den här gör det själv attityden är tillbaka.
Tom: Det är ju en av de stora fördelarna med Internet. Den demokratin. Att man faktiskt kan ta sig plats nästan överallt. Och det på nästan samma villkor som de stora monstren.

Varför kraschade Memento Mori sen då?
Tom: Det hade att göra med att om man sliter och drar och i princip betalar för att få spela. Man bär och man kör och man gör allting själv. Då räcker man i några år. Sen väger det över. Kickarna på scen kanske står över det här tråkiga runt omkring. De första åren är det lite skolresa över det hela. Det är jättekul att vara på turné. Men sen så blir det för mycket väntan. Det blir för mycket dötider. Och för mycket slit. Och när man inte får uppbackning av vare sig skivbolag eller bokningsbolag. Det fanns inget intresse helt enkelt.
Stefan: Det var då just bokningsbolagen började komma och då handlade det hela tiden om efterfrågan. Men under den senare delen så var det ju svårt att ens komma till de gamla ställena utan att ha ett bokningsbolag. Det blev så besvärligt och krångligt. Man ägnade mycket tid åt att förhandla med bokningsbolag. Det var mycket sådana grejer alltså som gjorde att man släppte det hela.
Tom: En annan sak var ju att vi växte ifrån varandra. Vi fick ju helt andra perspektiv på musiken. Flera i bandet började spela professionellt för att försörja sig. Och det märktes ganska omgående att flera började spela i dansband och så vidare. Jag förstår egentligen inte varför vi inte slog bakut mer än vad vi gjorde.
Stefan: Ja det var två saker, folk började spela i dansband och sen var det flera som började arbeta som roadies åt artister som Lill och Sussie. Så det var ju svårt att få folk på plats för att spela. Men samtidigt var folk tvungna att försörja sig.
Tom: Det blir ju en krock när man själv är en person som sätter konsten och skapandet i första rummet som inte får kompromissas med. Sen hade vi gjort så många medlemmar som kom och gick att det gick inte att hela tiden börja om från början. Grundgnistan blev svagare och svagare. Det kan man märka på sista plattan ”Våga leka” att vissa låtar är riktigt bra. Men så kan jag tycka att vi släppte igenom saker bara för att vi var tvungna att göra det. Man hör så här i efterhand att både Stefan och jag är lite ledsna på det hela men att det finns ett antal starka låtar som gjorde det hela värt besväret.
Stefan: Det är sorgligt att vi ska behöva tala om den tredje plattan. Jag har i efterhand sagt att jag tar på mig ansvaret för att den plattan gjordes. Det var jag som såg till att folk kom till studion. Men jag hade någon idé om att det skulle bli bra.
Tom: Men så fanns det en ren dokumentationstanke bakom det hela också. Vi hade ett antal låtar och vi kunde spela in det och få det utgivet. Så vi körde på det.
Stefan: Ja det finns några låtar som är riktig bra.

Vad är ni mest nöjda med på skiva som ni gjorde?
Tom: ”Paradiset” skulle kunna ha blivit det bästa om vi inte hamnat i klorna på MNW. Men den första plattan är väl den man kan sätta på när som helst och tycka att det är okej utan att bli irriterad över vissa saker. Men vi hade lite otur eftersom Mistlur som var det mer framåt bolaget ville ju ha oss. Men så lät de MNW behålla oss av någon snällhetsprincip eftersom de inte ville bråka med MNW. Hade vi hamnat på Mistlur så hade det blivit en annan utveckling. Då hade vi kunnat ägna oss åt skapandet lite mer fritt. Och kanske fått lite betalt för det hela för att kunna göra det.

Har ni hållit kontakten med varandra under åren?
Tom: Nej. Stefan och jag har ju gjort det. De andra har man stött på här och där men ingen ren umgängeskontakt. Och det var naturligt eftersom vi blev andra personer med andra intressen och umgängeskretsar.

I november gjorde bandet comeback på scen då det gjorde en exklusiv spelning på klubben Raw i Eskilstuna inför 200 personer. Publiken var i extas. Lokalpressen var lyrisk och medlemmarna lyckliga. Och det förtjänar de eftersom de repat hela hösten primärt för att komma i form inför de planerade spelningarna under vintern runt om i Sverige men kanske speciellt för just den här spelningen. Det är något visst att återvända från de döda inför sina vänner. Men succén till trots så är det bara de planerade spelningarna som kommer att bli av. Sedan begravs bandet för gott. Och Tom och Stefan är lite restriktiva med att använda ordet comback eller ens återförening.
Hur väcktes idén om en återförening efter så många år med tanke på att flera av er inte träffats under den här tiden?
Tom: Det hela är egentligen så simpelt som att mitt liv förändrades. Jag gick ner 70 kilo och blev igen den personen som jag var då rent fysiskt. Och då föddes tanken på att gå tillbaka och se hur det skulle låta nu och hur skulle vi fungera nu med tanke på den kraften vi hade. Vi har spelat med en massa folk under tiden men aldrig fått den styrkan Memento Mori hade. Så då pratade jag med Stefan om vi inte skulle fråga de andra och se om de var intresserade. Vi gjorde ett provrep och då fanns magin där. Större än vad vi någonsin vågade drömma om. Alla blev väldigt tagna av att den här kraften fanns där efter så många år och det kändes så självklart. Det var nästan lite otäckt på något sätt att handskas med sådana krafter. Ett tight band som spelar högt och tungt. Det finns en viss magi i det som man inte kommer ifrån. Utifrån det bestämde vi oss för att göra ett antal spelningar. Jag säger att det är avskedsspelningar men vissa tror att det ska bli något mer. Men det handlar snarare om att bara knyta ihop säcken. Ordentligt.

Var det svårt att få med alla igen?
Tom: Nej. Det var nog också en av tankarna bakom det här. Vi ska inte tjata. Vill man inte vara med så okej. Tanken var att det skulle vara den originalsättning som vi var mest nöjda med. Och så blev det ju förutom en person. Då är det okej.

Hur känns det att spela den här musiken som ni skrev för så länge sedan idag? Ibland kan ju musik åldras med olika värdighet och då tänker jag kanske främst på texter som kan bli väldigt gamla väldigt fort.
Tom: Självklart är det så. Men jag säger som Jocke Berg i Kent att jag ser det som illustrationer till musiken. Det är inte så viktigt vad man sjunger bara att man sjunger något. Men visst är det så att det är mycket tonårsgrejer där som jag kan tycke mer är charmiga än skämmiga. Och med inramningen med bandet och musiken blir det ju en helhet ändå.

Så det finns verkligen inga texter du absolut inte kan sjunga?
Tom: Ja jo det finns några fraser men dom har jag ändrat på (skratt).
Stefan (skrattar till): Jaha!?
Tom: Vilka tänker jag inte berätta… men det hör ju till själva idén att inte gå in och göra något annat av det. Att jobba med det vi hade är ju själva grundidén inte att utveckla det. Sen har vi ju valt de låtar vi tycker om och som fungerar i det här läget. Det har ju gjort att vissa låtar fallit bort naturligt.

Musiken då? När jag hör Memento Mori så får jag omedelbart 80-talet i huvudet på något sätt.
Tom: Jag tycker nog att det finns en viss tidlöshet i det. Det funkar ju lika bra idag. I och med att vi var ganska aparta på den tiden och det fanns inga som lät som oss egentligen. Jämför man med andra svenska postpunkband så märker man hur mycket vi står ut med rytmer och svänget. Vi var inte så statiska som merparten av de svenska akterna var.

Vad har ni fått för reaktioner på att ni nu spelar tillsammans igen?
Tom: Det är mycket positivt. Folk man inte trodde lyssnade då det begav sig har hört av sig. Det är lite märkligt. Risken finns väl att det blir en sorts klassåterträff men det hör väl till bilden. Jag tror att allting kommer att falla på plats bara drar igång. Det blir en egen organism som tar över alltihopa.

Nu med lite distans till det som varit har ni på något sätt ändrat synen på vad ni var och vilken plats ni hade på den musikaliska kartan?
Tom: Vi hade en trogen publik som fanns där. Sen fanns det en massa folk som hade en uppfattning om vad vi var och stod för men som aldrig hade hört eller sett oss. Det har jag fått höra många gånger att folk kommit fram och sagt att ”så här trodde jag inte att ni lät när ni spelade”. Många trodde nog att vi var väldigt allvarliga unga män som stod där och spelade som depprockare men vi var ju ett sprudlande rockband. Vi spelade med lust och passion.
Stefan: Ja det var nog lite livligare än gängse normer då. Det skulle vara stelt och allvarligt. En del band kände sig ju överkörda när de spelade tillsammans med oss.
Tom: Det var en galenskap som bröt ut. Vi spelade ju med samma passion om det så bara var en i publiken som sex tusen. Och det var ju drivkraften. Att vi faktiskt tyckte om att spela. Vi spelade för oss själva. Och det är ju därför vi spelar ihop igen idag. Det är egentligen för vår egen skull.

—

Besök Memento Mori på MySpace