Marcus Birro - författare

Foto: Jonna Vanhatalo

Av Magnus Gustafsson
Det finns stunder då jag blir väldigt trött på Marcus Birro. Det är när han drar ut i full stridsmundering för att bekämpa någonting i vardagen som irriterat honom. Som SJ. För ett tag sedan blev han upprörd över att tågen var försenade och personalens bemötande. Men det där är ju inget nytt tänkte jag härdad pendlare som man är. Slappna av.

Men inte Marcus Birro.

Kanske är det därför han fascinerar mig. Kanske är det därför jag gillar honom så mycket. För hans passionerade vrede över saker och ting sträcker sig långt bortom vardagens triviala irritationsobjekt. Han är en av få som faktiskt slåss för konsten. Han är författaren som började som mediekändis i diverse tv-soffor där han tillsammans med sin storebror Peter var högljudda kulturarbetare från Göteborg. Sen dök han upp som tyckare i radioprogrammet Frank där han gjorde mer för ung poesi än någon annan har gjort. Och nu, tio böcker senare och med en ny publik genom radioprogrammet Karlavagnen på fredagskvällar så är Marcus Birro en ny människa. Han fann kärleken och slutade dricka. Sorgen efter hans två förlorade barn beskrev han hudlöst i diktsamlingen ”Svarta vykort” som hyllats av recensenterna och kanske ännu viktigare: läsarna.

För Marcus Birro är framför allt läsarnas författare. Genom sin blogg så kommunicerar han dagligen med tusentals läsare som både beundrar honom och hatar honom. Han genererar den sortens reaktioner den där Birro. Man gillar honom eller ogillar honom.

När jag ringer upp honom en sen lördagseftermiddag så har han precis kommit hem från en av sina resor till Rom. Han har inte riktigt landat mentalt än.

Telefonsamtal lördagen 7 december kl. 17.12:
- Det tar ett tag innan man kommer ner. Det är alltid fantastiskt att åka till Italien. Men det är ju så att man måste komma hem för att åka iväg igen. Jag hade gärna stannat längre. Jag åker en fem sex gånger om året. Hälsar på lite släkt och så. Sen bor jag ju i Norrköping så det är nära till Skavsta där det går billigt flyg till Rom.

Hur skulle du beskriva Rom som stad?
- Jag tycker att den förändras från gång till gång beroende på hur man själv mår och så. Den här gången var det bara helt magiskt. Jag hade glömt bort hur vackert det var. Det är som att komma hem. Tyvärr behärskar jag inte språket riktigt än så länge.

Blir ditt italienska arv viktigare med åren?
- Ja det är nog så. Men jag är jävligt svensk också. Men visst är det så. Kanske ännu mer sen jag slutade dricka. Det har väl alltid varit viktigt men förr var det nog mest utanförskapsviktigt. Nu är det på en mer grundläggande nivå. Det är viktigt att få komma dit några gånger per år för att få byta alla gallerior och allt fult och gapigt som är oväsentligt när man lever i den svenska vardagen. Och all självcentrering med det jobb man har. Bara få komma bort och fylla på. Allting finns där. Det är hälften så stort som Sverige men jag har läst någonstans att de har 75 % av allt världsarv i Italien. Man blir aldrig färdig med Italien. Hela civilisationen finns där på gott och ont.

Hur skulle du sammanfatta hösten 2007?
- Oj… mycket jobb har det ju varit. Och mycket skrivande. Mycket radio. Och mycket fotboll. Men det har varit kul som fan för jag mår bäst när jag jobbar. Det finns inget att gnälla om för fem öre. Det har varit kanonkul.

Du är ju ute och läser och pratar rätt mycket. Det är egentligen ganska få författare som jobbar på det viset. Varför gör du det?
- Vi är ett gäng som gör det. Bob Hansson, Björn Ranelid och några till kanske. Vi har den ådran i oss även om vi gör olika saker. Stått på scen har jag gjort sedan 1989 och läst dikter. Men den här föreställningsformen jag har nu började 2003 då jag var ute med Riksteatern då jag skrev ihop en monolog och turnerade i tre månader. Sen var det en sväng 2006 och nu den här hösten.

Hur är det att möta läsarna?
- Jag tycker att det är skitkul. Det är en ynnest att få åka omkring och träffa folk och att de är villiga att betala för att komma och lyssna på mig. Jag blir lika förvånad varje gång det kommer folk. Det känns jättekonstigt. På riktigt alltså. Och att kunna vara rolig på scen i all enkelhet. I den mån folk har en uppfattning om mig så är det väl att man är en tungsint allvarlig poet. Men det är jag ju inte. Det är kul att kunna bjuda på de andra grejerna.

Hade du kunnat driva med dig själv på det sätt du gör för några år sedan?
- Nej. Det har nog kommit sedan jag slutade dricka. Även om jag driver med mig själv så gör jag det med en ömhet. Jag tycker om den människan som jag var. Det har ju lett till den jag är nu och det funkar bättre än någonsin.

När var det du började skiva?
- Det var på mellanstadiet då jag skrev en pjäs som spelades upp en jul. Jag skrev långa noveller som lästes upp för klassen och jag tyckte att det var väldigt roligt. Sen på högstadiet så började jag skriva mer disciplinerat och spara i pärmar och dela ut till kompisar. Jag började skriva omvärlden istället för att uppleva den. Skrev om hångel på fritidsgården samtidigt som de andra var nere på fritidsgården och hånglade.

Både du och din bror Peter skriver hur lyckas en familj producera två så kreativa och litterära söner?
- Det är en väldigt berättigad fråga. Det är svårt för oss att se varför. Jag vet ju inte om något annat. Pappa jobbade som vaktmästare på sjukhus och mamma inom hemvården. Vi var väl hyfsat litterära men inte mer än någon annan. Jag visste ju inte att Peter skrev när jag började skriva. Han är sex år äldre så när jag var elva tolv år var han hundra liksom. Så det var först när jag var runt arton som jag upptäckte det. Och då började vi jobba ihop en del. Men jag vet faktiskt inte varför det blev så. Någon jävla defekt någonstans kanske.

Vilken var din riktigt stora läsupplevelse?
- Stephen King var den första riktiga litterära kick som jag fick när jag gick på högstadiet. ”Det” var den första boken och jag tänkte bara att ”hur kan man skriva så här fängslande och målande?”. På gymnasiet kom alla poeterna in. Tranströmer, Bruno K. Öijer, Gunnar Ekelöf, Edith Södergran och Karin Boye. Proust kom sent. Det var nog bara tio år sedan. Han har ju sabbat mycket alltså. Men han är för jävla bra. Det är som att stöta på en återvändsgränd så att man måste hitta nya vägar. Man måste nog vara i ett visst läge i livet när man börjar läsa Proust. Jag försökte flera gånger utan att det fastnade. Men så kom jag till ett visst tillfälle i livet då allting bara stämde och alla dörrar öppnades. Det måste vara ett visst läge helt enkelt.

När skriver du? Finns det någon sorts terapiverksamhet i själva skrivandet?
- Nej. Det är det inte alltså. På ett sätt kanske det är det. Men det är mer bloggskrivandet. Det kan fungera på det sättet. När det skrivs bok så är man ju inne på att göra en litterär produkt på något sätt även om det är ett jävligt hemskt ord. Det ska skrivas något som ska hålla värde för någon annan. Och terapi har sällan värde för någon annan. Själv tycker jag terapi i litteraturform är helt ointressant. En bok måste kunna vara bra även för någon som inte varit med om samma sak som en själv. Det är känslan som är viktig på något sätt. Om man kan göra den allmängiltig så har man lyckats.

Du har sagt att du skriver en glad bok just nu. Berätta.
- Jag har tagit den ton jag har i mina föreställningar. Det är en berättelse om hur livet går vidare. Om människor som träffas och skiljs. Som älskar varandra. En sorts relations- och kärleksroman med en ljus ingång. Vi får se hur fan det blir det brukar ju bli mörkt ändå. Men jag ska försöka.

Är drivkrafterna de samma som de var när du började skriva på allvar?
- Ja det är nog det. Det är en bra fråga. Det handlar om revansch som folk i det här landet är så jävla rädda att vara drivna av. Det är barnsligt och naivt men det är fortfarande en stark drivkraft.

Revansch för vadå och mot vadå?
- Ja exakt. Jag vet inte. Mot alla jävla människor som… det är en sorts defekt det också. Mot gamla svensklärare som inte trodde på en, mot kulturredaktörer på de stora tidningarna som fortfarande vägrar recensera mina böcker. Man ska bara visa hela jävla världen jämt alltså. Det känns fortfarande så. Eller fortfarande…jag har inte kommit någonstans egentligen. Eller… det har jag ju så klart. Men det känns inte så. En bra dag kan det kännas så. Drivkraften är också att skriva bättre böcker hela tiden.

Sedan oktober 2006 bloggar du. Varför då?
- Det var en kille som heter Markus som kom fram till mig på bokmässan i Göteborg och frågade om han fick göra en hemsida åt mig. Och jag tänkte ”vad är det för fel på dig?” men sa samtidigt att visst får du göra det, jättekul! Så jag skickade över en massa papper och intervjuer som han la upp. Och jag har den bästa litterära hemsidan i Sverige. Den är så jävla bra, snygg och matig. Och det kan jag säga eftersom det inte är jag som gör den. Sen frågande han om jag inte skulle börja blogga och jag sa nej eftersom det är sådant som Linda Skugge gör. Men så tänkte jag att vafan jag kan väl testa. Så det blev en del av den litterära verksamheten. Men jag vet inte om jag bloggar. Jag skriver blogg. Jag skriver sällan redogörande texter om min dag utan lägger upp lite krönikor från radion och lite litterära reflektioner.

Vad har det gett dig under det här året?
- Jag vet inte om det gett mig så mycket. Det har nog tagit mer än det har gett. Det tar mycket tid och energi. En del våldsamma debatter har det ju varit och det är kul. Jag har ju släckt ner den två gånger och öppnat den igen. Jag är en dålig debattör. Jag tar det alltid personligt. Men den är ju uppskattad och det är kul! För att vara en svår litterär blogg som inte handlar om mode, kändisar och annat så går den ju bra.

Blir folk kanske fortfarande provocerade av den där Birro?
- Ja lite är det kanske så. Men blir man provocerad av vad jag skriver på bloggen så får man nog gå i terapi själv. Då måste man vara väldigt lättstött.

Peter Dolving, sångare i The Haunted, sa till mig i en intervju att visa känslor är något av det mest provocerande man kan göra och du visar mycket känslor i din blogg…
- Ja men det har han helt rätt i. Och det är jävligt tragiskt egentligen. På det sättet har du ju rätt i att den är provocerande men då blir det ju ännu viktigare att bli ännu mer personlig och ännu mer känslosam. För mig är det helt obegripligt att någon kan bli provocerad av någon som försöker vara ärlig i sina texter. Då är man bara en idiot om man ger sig in och trampar på den människan vilket många gör. Hur fan är man funtad i huvet då?

Vad är det som har gjort folk så?
- Jag vet inte. Det får du fråga folk om. Jag älskar när folk är öppenhjärtiga och uttrycker det i ord. Det är det bästa som finns. Jag skulle aldrig få för mig att gå in och stampa på någon i någons blogg. Det finns inte för mig. Det är en sorts svaghet som är i det närmaste fascistoid.

Men sen sitter du och konfronteras av ”vanliga” människor i radio varje kväll. Vad har du lärt dig av det?
- Jag vet inte hur vanliga dom är. Dom som lyssnar är nog de vanliga människorna, inte de som ringer in. Men det är det roligaste jag gjort på länge faktiskt. Jag visste inte vad jag gav mig in på alls. Men det har gått fantastiskt bra. Karlavagnen är ett bra program. Speciellt fredagar då jag tycker att vi hittat en ton och ett läge som är ganska trivsam. Vi är inte ute efter att rädda några liv. Det tror jag inte att man gör. Möjligtvis kan man beröra en och annan och då är det bra med det. Det kan vara gott nog. Jag ser det faktiskt som en del av mitt författarjobb. Och jag märker att det har genomslag när jag är ute. Det kommer mycket folk och mycket äldre människor.

Har du bytt publik i och med radioprogrammet?
- Ja lite grann och det var också tanken. Jag ville inte stå och läsa dikter för gymnasieskolan när jag var 35 år. Det är inte min uppgift. Jag vill inte komma in med en tröja på mig som det står ”Klitoris” på och vara rolig. Det funkar inte.

Fast du har ju gjort ett storartat arbete för ungdomar och deras poesiskrivande i Frank på P3 då du gjorde Poesi på minuten.
- Det var väldigt roligt. Jag tror vi gjorde mer för svensk lyrik i det här landet än 10 000 timmar i P1. Det vände sig till vanligt folk. Precis som Karlavagnen gör. Man behöver inte vara en pillerknaprande hemmafru med psykiska problem för att tycka om programmet. Man kan ja lite kul också.

Kjell Alinge beskrev kultursverige som Hänt Extra fast med gloria i en intervju här på Riotbrain i våras. Hur skulle du beskriva Sverige som kulturnation?
- Kultursverige består väl av landets stora kultursidor, Jonas Hassen Khemiri, Maja Lundgren, Daniel Sjölin, Göran Greider och så håller dom på och varva med varandra, berömmer varandra och så är det inte mycket mer med det. Det är ett litet gäng. Samt Sara Stridsberg och feministerna. Och det kan man tycka vad man vill om. Det är egentligen ingen som säger något. Det är inget som berör mig eller talar mitt språk och säger något vettigt om mitt liv. Så är det. Det enda jag kan tycka är småsint av mig själv är att jag kan längta dit själv. Det är jag jävligt sur över. Jag kan bli sur över att inte bli recenserad på de där sidorna och det gör mig irriterad. Det är en futtighet hos mig. Och det är jag medveten om.

Besök Marcus Birros hemsida:
www.marcusbirro.se