Fredrik Strage

Fredrik Strage har etablerat sig som en av landets bästa kultur- och musikjournalister. Han gjorde sig först känd i tidningen POP och idag skriver han bland annat i Dagens Nyheter och andra tidskrifter. Han gör det alltid med vassa formuleringar och fängslande skildringar. Dessutom har han skrivit två framgångsrika böcker. ”Mikrofonkåt” från 2001 som handlade om den svenska hiphopscenen och ”Fans” som kom i höstas. Strage är en nörd som skriver med sin passion för allt som rör musiken och populärkulturen på ett sätt som ingen annan gör idag.

Därför gillar vi Fredrik Strage.

Vi kontaktade Fredrik för att ställa tio stycken frågor och det här blev resultatet.

Av: Magnus Gustafsson

Vad fick dig att börja skriva och har du någon eller några andra skribenter som förebilder?
Jag har alltid skrivit om det som intresserat mig. När jag var tio-elva brukade jag recensera videofilmer, i de tidiga tonåren startade jag och några vänner rollspelstidningen The Zombie och i gymnasiet började jag skriva för New Life, ett fanzine om synt- och industrimusik. Eftersom jag kom från Linköping var Jan Gradvall självklart en stor förebild. Jag brukade läsa Slitz i slutet av åttiotalet, när den påminde om en svensk The Face, och drömde om att få jobba för ett lika välskrivet och glassigt magasin.

Vilka egenskaper gör en musik- och kulturjournalist riktigt bra?
I ett gammalt nummer av POP lanserades mottot ”stil, humor och intelligens”. Om man kombinerar de egenskaperna med nyfikenhet och en väl utvecklad bullshitdetektor så borde man i alla fall kunna skriva hyfsat.

Andres Lokko, Jan Gradvall och du själv tillhör en generation skribenter som började göra väsen av sig i mitten på 90-talet. Vad är det som utmärker den här “nya” generationens kultur- och musikjournalister?
När jag fick chansen att skriva för en lite större publik i mitten av nittiotalet hade Lokko och Gradvall redan varit etablerade i sju-åtta år. Det hade även Kristina Adolfsson och Susanne Ljung som var viktiga för den popjournalistik som slog igenom i början av nittiotalet. Jag är osäker på om jag tillhör samma generation som de skribenterna. De har snarare varit viktiga för mig som inspirationskällor. Men visst, det finns förstås paralleller mellan dem och sjuttiotalister som mig, Anna Hellsten och Karolina Ramqvist. Alla har haft ambitionen att ”ta populärkulturen på allvar”, något som fortfarande var kontroversiellt på nittiotalet men nu låter som en ganska trött programförklaring. Ulf Lundell beskrev en gång Bibel-redaktionen som ”prettopacket på Sveavägen”. Samtidigt anklagades vi för att vara ironiker som inte tog något på allvar. Jag minns att jag blev nöjd när jag hörde de sågningarna. Om man avfärdas som både pretentiös och oseriös gör man förmodligen något rätt.

Hiphop och extrem metal i olika former verkar vara dina två käraste ämnen att skriva om. Varför just dessa två genrer och finns det någon gemensam nämnare?
Jag var fruktansvärt trött på hiphop efter att ha skrivit ”Mikrofonkåt”. Då började jag lyssna på metal, både grejer som jag gillat i smyg under åren på POP (t ex Danzig, Ministry, Slayer) och nyare grejer som Korn, Fear Factory och diverse norska kyrkbrännare. Anledningen till att jag gillar att skriva om hiphop och metal är (förutom att musiken får mig på gott humör) att det händer massor av saker runt det som låter. Jag vill inte bara skriva om skivorna utan också hur de påverkar lyssnarna. Behovet av autenticitet har alltid intresserat mig, t ex hiphopare som pratar om att musiken ska vara ”äkta” och blackmetalmusiker som vill att den ska vara ”ond”. Och jag gillar de motsägelsefulla dragen i båda subkulturerna, de överdrivna machoposerna och de hysteriska kostymerna som kombineras med ett oavbrutet prat om att det ”bara är musiken som räknas”.

Hur mycket litteratur och annan media om populärkultur konsumerar du egentligen för att vara så påläst som du verkar vara? Och framförallt hur hinner du med det?
Jag känner mig extremt privilegierad som har mitt intresse som yrke. Men det innebär också att jag egentligen inte har någon fritid, förutom den halvtimme i veckan då jag spelar squash (mot modejournalisten Daniel Björk så vi snackar ändå bara jobb). Jag plöjer massor av tidningar, sajter och bloggar. Jag ser massor av film. Ofta blir jag stressad för att jag inte läst tillräckligt mycket. Om jag verkar påläst så beror det på att jag är just det, påläst, men bara inom ett visst område, vid ett visst tillfälle. Jag tänker och planerar ganska mycket innan jag skriver eller säger något. Däremot känner jag mig inte speciellt allmänbildad.

I höstas var du överallt i medierna och blev intervjuad och var med i tidningar, radio och tv. Som journalist, hur upplever du att själv bli intervjuad?
Superkul, nästan hela tiden. En ohälsosamt stor egokick. Enda nackdelen är att jag blev väldigt trött på min egen röst och av att säga samma saker om och om igen. Till slut fick jag lust att hitta på helt sjuka grejer bara för att inte hamna i koma. Typ: ”Fredrik, varför skrev du en bok om fans?” ”För
att uttrycka min främlingsfientlighet. Det finns liksom ingen plattform för nazistisk litteratur.”

Du har blivit hyllad för båda dina böcker och du blir vald till en av landets viktigaste mediepersoner. Du skriver i DN, Close-up Magazine och andra tidningar. Är du fortfarande “hungrig” som journalist? Vad finns kvar att göra?
Det är möjligt att jag blivit gammal, fet och trött. Rent karriärmässigt har jag ingen aning om vad jag vill göra just nu. Men det har jag sällan haft. Den enda riktigt starka drivkraft i karriären jag någonsin upplevt var min längtan efter att få börja skriva i tidningen POP. När jag fått göra det tänkte jag: ”Jaha, vad finns kvar att göra nu?”. Däremot är jag fortfarande extremt hungrig när det gäller att upptäcka ny musik, nya filmer och nya böcker. Jag älskar att gå på konserter. Jag tycker fortfarande att det är askul att åka på festivaler. Fast ibland märker jag att jag blivit en smula bekväm. Jag stannade hemma när ghettotechkungen DJ Assault spelade på Marie Laveau i höstas eftersom jag var förkyld. För fem år sedan hade jag kämpat mig dit även om jag haft ebola.

Vad var det svåraste med att skriva dessa två böcker?
”Mikrofonkåt” var förhållandevis lätt att skriva. Om man åker på turné med Ken eller Petter behöver man bara trycka ”rec” på bandspelaren och sedan skriva ner vad som sägs. Personerna i ”Fans” var blygare, yngre och mindre gapiga. Det var ibland svårt att vinna deras förtroende och det tog längre tid att vaska fram guldkornen på mina minidiscar. De enda intervjupersonerna som levererade kanoncitat nonstop var Westlife-fansen Hamster Girls och Westlife Gangsters.

Har du börjat fundera på vad en eventuell uppföljare till “Fans” skulle kunna handla om än?
Ingen aning. Det kommer att ta tid.

Avslutningsvis: Har du gjort din drömintervju än? Om inte vem skulle det vara?
Bret Easton Ellis var en drömintervju när jag träffade honom för Bibel hösten 98. Jag fick två timmar hemma hos honom på Manhattan. Han var charmig, klipsk, cynisk och alldeles fantastiskt kul att intervjua. Ofta blir man besviken på sina idoler men Bret Easton Ellis motsvarade alla mina förväntningar. Kvar på min lista med drömintervjuer finns bland andra Jim Steinman, Sarah Silverman och Donna Tartt.