Laddingnarna är appterade och de inneboende håller på att plocka ut det sista ur huset. På valborgsmässoafton är det inte bara bålen som brinner.

Även Riotbrain blir aska.

Jo det är sant. På onsdag dör Riotbrain efter nästan fyra år i livet. Det kommer att bli en långsam vacker död där vi alla kan minnas det som varit.

Formatet har känts obekvämt under en tid och när vi bytte publiceringssystem från Blogger till WordPress insåg jag att det var dags för radikala förändringar.

För det finns en framtid. Det här är inte slutet.

Snart kommer Reflektor.

Mer info följer inom kort.

varje morgon
vandrar jag
genom det tysta
biblioteket

där tankarna
sover på sina hyllor
med ryggarna
vända mot
mig

mellan sidorna
hörs tysta
viskningar

och tunga
suckar 

Looptroop Rockers från Västerås har en ny skiva ute. “Good things”. Passande titel. Det är en bra platta som andas vår, sol och muntra miner. Jag gillar Looptroop. Hip hop är inte min genre i allmänhet. Jag äger tre Public Enemy-plattor och en samling med Beastie Boys. Men det finns guldkort i hip hop-floran. När det är som bäst svänger det grymt och den poetiska faktorn är skyhög. Det är ordkonst på väldigt hög nivå i vissa fall.

Looptroop Rockers är ett bra exempel. 

Mikael Ericsson läser Birro

Att läsa är att göra motstånd mot dumheten. Egentligen spelar det ingen roll vad man läser. I en bildberusad värld är det oerhört viktigt att läsa och skapa egna bilder i huvudet. Fantasin är livsnödvändig. Och det är livsnödvändigt att uppleva andras tankar och språk.

Det är livsnödvändigt för mig. Jag har läst oändliga mängder böcker. Många har betytt mycket för mig och inneburit att jag blivit den jag är. Andra har varit förströelse och verklighetsflykt. Men det är så det fungerar.

Idag firas Världsbokdagen. Det är bra. Man måste uppmärksamma denna medeltida uppfinning som än idag fortfarande visar sig fungera bättre än allt annat om man vill förmedla känslor och tankar.

Jag har haft nöjet att i mitt arbete få samarbeta med Nomadteatern i Eskilstuna. Tanken var att under dagen attackera folk på stan med litteratur genom att skådespelare läste bland annat Marcus Birros “Svarta vykort“.

Resultatet var blandat. Kanske var det vädert ute som bjöd på gassande solsken. Folk stressar förbi. Folk sitter ner och vill inte bli störda. Men många lyssnade också interesserat. Det är hoppfullt.

Nomadteaterns Mikael Ericsson gjorde sitt bästa.

Lyssna på en av uppläsningarna från Världsbokdagen i Eskilstuna.    

Redaktören i Greenwich Village

Kusinen ringer från New York. Han har varit där i en vecka. Besökt Greenwich Village, Bronx, Harlem, Brooklyn… gått på Baseball på Yankee Stadium där NY Yankees mötte Red Sox. Suttit på Café Figaro och druckit kaffe och sett Woody Allen-typerna skynda förbi.

Jag är avundsjuk.

Samtidig glad att han ringde. I bakgrunden hördes sorlet på Newarks flygplats. Jag kände dofterna och fick tillbaka intrycken från min resa dit. En resa som förändrade mig på något sätt. Det är svårt att säga hur. Men New York etsar sig fast i själen om man varit där.

Trots att det är USA. Men faktum är att det på många sätt är världens bästa land. Eller kanske det mesta landet. Allt finns där. Allting kommer därifrån. På gott och ont. Jag kan inte förneka det: jag älskar amerikansk kultur. Musiken. Konsten. Litteraturen. Filmen. Kanske är det 70-talistens förbannelse. Eller revolt. Ett långfinger mot föräldrarna som håller upp 1968 som ett krucifix. Men deras barn älskar Onkel Sam.

Jag älskar inte krigsmakten USA. Jag älskar inte dess politik. Jag älskar inte hela deras befolkning.

Men jag älskar de goda amerikaner som finns. Och det är faktiskt en hel del. Jag älskar deras inställning att allting är genomförbart. Jag älskar de sanna obeväpnade och upplysta amerikanerna.  

Och framför allt älskar jag New York.

Denna stad som har lika många myter och historier som gator, hus och människor. Varje gathörn är en legend. Varje gul taxibil ett eget livsöde. Jag minns männen som satt utanför ett sunkigt café någonstans i Midtown och skrattade åt väderprognoserna som hotat med regn i flera dagar. Solen lyste från en klarblå himmel och mannen i bruna byxor och undertröjan skrattade högt och sa att “they don’t know shit!”.

Sådana människor ser man hela tiden i New York.

Vi möts snart igen.  

- I was trained to be an actor, not a star. I was trained to play roles, not to deal with fame and agents and lawyers and the press.

En passande sammanfattning av min favoritskådis karriär. Gene Hackman har bestämt sig för att sluta som skådespelare och man kan både vara glad och ledsen. Ledsen för att vi inte får se honom mer på vita duken. The Royal Tenenbaums, Enemy Of the State, Crimson Tide, Unforgiven, Mississippi Burning, Superman, French Connection ja listan på riktiga höjdarrullar med Hackman kan göras lång.

Men det är slut nu. Vad jag gillar bäst med honom är hans lågmälda galenskap. Det bubblar alltid bakom fasaden i Hackmans rollfigurer. Ibland släpper han ut galningen men för det mesta är det bara småsaker som märks. Det finns alltid sympatiska drag i allt han gjort. Hela hans sätt är naturligt och aldrig tillgjort även om han som sagt har spelat aningen skruvade figurer.

Ha en skön långledighet Gene.

- I have a Hungry Eye. I am a Shadow Fixer, a Shape Shifter, and a Melder of Life, Colour, and Magic.

Så säger skotten Iain Clark på sin webbplats www.iainclark.net där man kan beskåda hans fantastiska fotografier av människor, hus och landskap. Det är bilder som i sin enkelhet har ett djup och en berättelse som jag sällan skådat hos en fotograf. Iain fångar någonting mer än bara själva ögonblicket. Kanske är det manipulationen av bilden som gör det. Det lyfter upp innehållet till en verkligare verklighet.

Låt dig sugas in i Clarks bilder du med.  

Metallica 1986: James, Lars, Kirk och Cliff

Det var i tekniksalen på Tunboskolan i Kolbäck 1986 som jag först blev introducerad till Metallica. Min kompis Daniel Carlsson från Rytterne envisades med att tjata om Metallica. Det hårdaste bandet någonsin. Jag var skeptisk. Jag gillade Alice Cooper, Kiss och W.A.S.P. Till slut fick jag en kassett med Iron Maidens “Piece of mind” på sida 1 och Metallicas “Ride the lightming” plus b-sidan från maxisingeln “Creeping death” som utgjordes av låtarna “Am I Evil” och Blitzkreig”.

Sen fick jag influensa. Ja alltså jag låg nedbäddad i en vecka med feber och snor.

Under denna vecka lyssnade jag oavbrutet på Metallica. Hela tiden. Utan avbrott. Och från den veckan har Metallica varit bandet som haft den viktigaste platsen i mitt musiklyssnande liv. Jag skulle nog säga att Metallica är den grupp som betytt något över huvudtaget.

Min relation till Metallica är ganska peronlig. Jag har svårt att dela med mig. Jag känner ingen gemenskap med 52.000 personer på Ullevi eller med 30 miljoner skivköpare runt om i världen som också lyssnar på Metallica. När jag lyssnar på Metallica så är det en högst personlig tillfredställelse. Det är jag och James Hetfield som kommunicerar.

För jag tror att det just var Hetfield som fått mig att fortsätta älska denna grupp. Frontmannen som på ytan alltid varit den stenhårda coola killen men som vänder sina aggressioner inåt och har levt ett ohälsosamt liv tills för några år sedan. Jag har läst fruktansvärt många intervjuer med honom och han framstår som en grunden väldigt sympatisk människa. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Lite statistik: Jag äger alla deras skivor på vinyl och cd. Jag köpte alla singlar som kom från den svarta skivan i på vinyl i 7″-version och 12″-version samt på cd. Jag äger boxen “Live shit: Binge and purge” i både dvd-utförande och i vhs-version (den är mycket coolare än den nya utgåvan). Läg därtill ett oändlig antal skumma maxisinglar i bildformat, färgad vinyl, konstiga cd-utgåvor och massor med andra väldigt viktiga saker som gruppen har släppt.

Jag har sett dom live vid alla tillfällen gruppen besökt Sverige sedan 1992 utom förra året tyvärr. Spelningen på Stockholms stadion 1993 är en av de tre viktigaste händelserna i mitt liv. De andra två är när jag träffade min blivande fru och  när min son föddes.

Ja ni fattar.

Och det är en kärlek som hållit i sig sedan den där dagen i tekniksalen. Ska jag vara helt ärlig så var den senaste riktiga musikaliska höjdpunkten den svarta plattan. 90-talet i övrigt och 2000-talet har inte varit speciellt bra på skiva med Metallica. Men i höst kommer den nya plattan och som vanligt så har det börjat pirra så där i magen som det gjorde 1988 då jag stod utanför River Records i Västerås med “…And justice for all” i handen. Jag kommer regelbundet att skriva om Metallica under sommaren fram tils dess att plattan släpps i september.

Ni kan förövrigt få senaste nytt om släppet här:
www.missionmetallica.com   

Ni har väl inte missat att SVT nu sänder den sista säsongen av The Wire? En fantastisk serie som speglar det kriminella, det polisiära och det politiska livet i Baltimore. Hittills har andra säsongen varit absolut bäst och den tredje dippade en aning men sista svängen artar sig riktigt bra.

Denna gång är det media som spelar en central roll. I tidigare säsonger har arbetarklassen, utbildning och politik stått i centrum. Handlingen utspelas i skuggan av dessa teman och man får en insikt i hur det hela fungerar.

Lägg därtill utsökta personporträtt. Det är trovärdiga karaktärer som lever i sin värld och släpper in oss i den. Man kan känna för vilken person som helst i serien oavsett om de är onda eller goda.

Missa inte.

- Vi har fått leva i fyrtiotalisternas skugga. Vi har fått lära oss att sextiotalet, särskilt slutet av det, är det enda årtioende som räknas. Jag tycker det är orättvist. Jag älskar det sena åttiotalet och det tidiga nittiotalet. Varför? Därför då var jag ung. Och min ungdom är tusen gånger viktigare för mig än det där ständigt omtuggade sextiotalet. Jag kunde inte bry mig mindre om utsvängda brallor, fri sex, hasch, LSD och I Am The Walrus. Ändå är det som om världen dog efter 1970.

Så skriver Marcus Birro i ett inlägg på sin blogg nyligen. Han är trött på att det är dom som var med -68 som bestämmer och sätter agendan. Jag är beredd att hålla med honom. Överallt så genomsyras samhället av denna generation. Och det skulle vara en sak om de fortfarande levde upp till sina ideal från den tiden med fred, kärlek och solidaritet. Men kom då ihåg cem det är du möter på nästa varje chefsposition idag. Kom ihåg vilka det är som har kostat samhället miljarder i sjukvård och vilka som kommer att kosta oändliga mängder pengar i den framtida sjuk- och åldringsvården.

Kvar står vi. Barnen och barnbarnen till denna generation och många känner sig nog lite förvirrade. Vad fan hände med all you need is love?

På TV drar nu den andra(!) säsongen av The Sixties igång. En klippshow med nostalgigröt åt en åldrande föräldrageneration. Och vi kommer att få höra om serien på tåget på måndag igen då administratörtanterna sitter och dreglar över minnen av Ringo Starr.

Jag förespråkar inget generationskrig och jag kan till och med låta dem ha sitt nostalgiknarkande ifred. Men jag vill uppmana mina generationskamrater, 80-talisterna och till och med 90-talisterna att börja ta lite plats och ställa lite krav. Ta plats i kulturen, i maktstrukturen, i världen.

Det är dags att ta över det här stället.