Oväntade telefonsamtal
Redaktören i Greenwich Village
Kusinen ringer från New York. Han har varit där i en vecka. Besökt Greenwich Village, Bronx, Harlem, Brooklyn… gått på Baseball på Yankee Stadium där NY Yankees mötte Red Sox. Suttit på Café Figaro och druckit kaffe och sett Woody Allen-typerna skynda förbi.
Jag är avundsjuk.
Samtidig glad att han ringde. I bakgrunden hördes sorlet på Newarks flygplats. Jag kände dofterna och fick tillbaka intrycken från min resa dit. En resa som förändrade mig på något sätt. Det är svårt att säga hur. Men New York etsar sig fast i själen om man varit där.
Trots att det är USA. Men faktum är att det på många sätt är världens bästa land. Eller kanske det mesta landet. Allt finns där. Allting kommer därifrån. På gott och ont. Jag kan inte förneka det: jag älskar amerikansk kultur. Musiken. Konsten. Litteraturen. Filmen. Kanske är det 70-talistens förbannelse. Eller revolt. Ett långfinger mot föräldrarna som håller upp 1968 som ett krucifix. Men deras barn älskar Onkel Sam.
Jag älskar inte krigsmakten USA. Jag älskar inte dess politik. Jag älskar inte hela deras befolkning.
Men jag älskar de goda amerikaner som finns. Och det är faktiskt en hel del. Jag älskar deras inställning att allting är genomförbart. Jag älskar de sanna obeväpnade och upplysta amerikanerna.
Och framför allt älskar jag New York.
Denna stad som har lika många myter och historier som gator, hus och människor. Varje gathörn är en legend. Varje gul taxibil ett eget livsöde. Jag minns männen som satt utanför ett sunkigt café någonstans i Midtown och skrattade åt väderprognoserna som hotat med regn i flera dagar. Solen lyste från en klarblå himmel och mannen i bruna byxor och undertröjan skrattade högt och sa att “they don’t know shit!”.
Sådana människor ser man hela tiden i New York.
Vi möts snart igen.
Tags: New York
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
